livefreeordiehard

Svensk skola har varit i kris länge. Det är knappast någon nyhet. Men där många föräldrar, politiker och skolor ser sämre betyg och fler avhopp från gymnasiet ser jag bristande motivation och minskat förtroende för svensk skola. Självklart är det allvarligt att svenska elever klarar skolgången allt sämre och därmed får sämre betyg men är det verkligen det som är grundproblemet? Är det inte ett större problem att många elever inte bryr sig om att lära sig saker mer än inför nästa prov, inte har viljan eller orken att ta in den kunskap de får eller ser betyg som det enda viktiga?

Där ligger enligt mig grundproblemet. Hur motiverar och stimulerar vi framtidens elever at vilja lära sig mer, lära sig längre än inom skolgången, lära sig inför framtiden? Skolan är så mycket mer än att utbilda framtida arbetskraft för Sverige, skolan handlar om att utveckla framtidens medborgare. Det finns ingen enkel lösning på detta. Det krävs mer resurser till skolan, det krävs en jämlik skola där alla elever ges samma möjligheter att lyckas oavsett förutsättningar man får hemma och det krävs bra lärare som kan motivera, inspirera och stimulera eleverna.

Jag väljer att fokusera på en av dessa lösningar. Lärarna. Inte för att det andra är oviktigt utan för att jag vet hur viktigt lärarnas roll faktiskt är. Jag påstår inte att allt löser sig om vi får bättre lärare eller att lärarna idag är de som ska beskyllas för skolans brister och på många sätt misslyckande. Men jag vet av erfarenhet hur långt man kan komma med en lärare som har det där lilla extra, som har det där engagemanget som gör att man väljer att göra den där läxan eller ta reda på lite mer om den där konflikten eller bli bättre på det där språket. Jag tror att det är vägen att gå. Genom lärare som har den pedagogiska kompetensen som krävs tror jag att vi kan skapa världens bästa skola med världens mest engagerade elever.

Hur gör vi då detta? Lärarutildningen måste reformeras, pedagogik måste stå i fokus och verkligheten ständigt vara närvarande. För hur kan man bli en bra lärare om man inte inser vad som verkligen krävs? Eleverna kommer inte alltid vara intresserade och tillmötesgående, det kommer vara många sömniga måndagsmorgnar och sega fredagseftermiddagar och motivationen kommer sina men med de rätta förberedelserna och med ett stort engagemang kommer framtidens lärare att klara av detta. Vi måste framhäva deras roll som ledare. För det är precis vad de är. Ledare.

Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi ger till skolorna om lärarna inte har förmågan att sprida sin kunskap till eleverna. Sedan måste självklart lärarnas status höjas, det är för mig oförståeligt hur ett av samhällets viktigaste yrken har så fruktansvärt låg status i dagens samhälle. Det är inte svårt att komma till slutsatsen att vi uppenbarligen prioriterar helt fel då de människor som ska utbilda framtidens Sverige har taskig löneutveckling och svårt att röra sig inom sitt yrke (mer möjligheter borde ges till lärare att gå vidare och pröva nya saker, tex Universitet, folkhögskola osv) Sedan måste vi inse att lärarna är just lärare och inte borde användas för administrativa uppgifter i syfte att spara in pengar. De är pedagoger och ledare och bör få fokusera på det och sina elever!

Jag hoppas att debatten om svensk skola vänder från att ha handlat om betygssteg och burka till att handla om förutsättningar och möjligheter, resurser och chanser till utveckling, kompetens och motivation inom skolan.

Det var nog många som såg Dokument Utifrån om Irans gröna sommar och dess demokratirörelse. Det var ett av de starkast porträtt jag sett av ett land, ett folk, en rörelse. När man tittar tillbaka är det svårt att förstå hur något som var så nära men ändå så längt borta kunde misslyckas. Den gröna rörelsen hade väckt något i Iran som inte funnits på länge men regimen visade till slut vart skåpet skulle stå och omvärlden var förbluffande handfallna. Det räcker inte att säga några fördomande saker så länge inte handling sker.

Irans regim har fortfarande en maktposition i världen och mänskliga rättigheter finns inte på kartan. När människor kämpar för sina liv för att få något som är så självklart, som är en rättighet undrar man vilken värld vi lever i? Demokrati och frihet är något ingen människa borde få betala för. Men människorna i Iran och många andra delar av världen har fått betala ett högt pris i sin kamp och vilja för ett bättre samhälle för sig själva, sina barn och kommande generationer. De har fått betala i blod, svett och tårar. De har fått offra sin värdighet på många sätt, sin integritet, de har fått underkasta sig regimen mot sin vilja.

Och vad har de fått ut? Världssamfundet har inte gjort mycket. Att dessa människor fortfarande orkar är ett mysterium men vi ska vara väldigt tacksamma. Utan denna vilja hade vår värld varit så mycket fattigare, demokratin hade varit urholkad och vårt samhälle stått stilla. Det är människors vilja och drivkraft till att förändra som är det mest värdefulla vi har.

Det gjorde ont att se det iranska folkets smärta och sorg. Men jag beundrar dem djupt att de fortsätter. Att de inte ger upp. På måndag planeras en ny demostration i Iran, den första sedan den där hemska sommaren 2009 när regimen krossade allt i deras väg. På måndag kommer jag hoppas innerligt på en vändning i Iran. Även om det är svårt att se nu så är politik aldrig omöjlig. Egypten, Tunisien, Jordanien har alla visat att människor låter sig aldrig underkuvas. De reser sig alltid. Mellanöstern är på väg mot en ny färdriktning och jag hoppas Iran följer med det tåget inom en snar framtid.